Gruvstrejken


57 dagar som skakade Sverige





















|Inledning
|Artikel 1
|Artikel 2
|Artikel 3
|Artikel 4
|Artikel 5
|Artikel 6
|Artikel 7
|Artikel 8
|Artikel 9
|Artikel 10
|Artikel 11
|Artikel 12
|Artikel 13
|Artikel 14
|Artikel 15
|Artikel 16
|Artikel 17
|Artikel 18
|Artikel 19
|Artikel 20
|Artikel 21
|Artikel 22

|Boktips
|Länkar
|Tack till!
GRUVSTREJKEN
40 ÅR 1969-2009


Artiklarna och bilderna som presenteras
på denna hemsida är hämtade från,
Norrskensflammans (Nfl) ”Strejk-special” om
inget annat uppges.

Strejk-specialen publicerades kort efter
strejkens slut.

Texten i artiklarna är nedskrivna på nytt,
men är autentiska med originalet.

Namnen på Norrskensflammans skribenter står
i anslutning till den artikel de är upphov till.


Gruvkonflikten har inte enbart gällt frågan om 
lönerna. Den har i lika hög grad gällt 
jämlikhetsfrågan. De strejkande och dess 
familjer har frågat sej vad det är för 
jämlikhet där chefen har 300 000-400 000 
i årslön medan jobbarna får nöja sej med 
22 000 kr.
Hilding Hagberg:
Gruvstrejkens påminnelser 

Gruvstrejken blev en seger för arbetarna liksom ett både ekonomiskt och moraliskt nederlag 
för LKAB. En del av missnöjesanledningarna kommer att undanröjas vid de nu inledda 
förhandlingarna, andra kommer att lösas senare. Gruvarbetarna kommer att även i fråga 
om löner och vissa arbetsvillkor återta sin tidigare vägledande position, som har haft 
en så stor betydelse för den svenska arbetarklassen. De har genom sin strid tillkämpat 
övriga svenska arbetare en långt fördelaktigare position i lönekampen och i kampen för 
demokrati på arbetsplatserna och på hela det ekonomiska fältet än tidigare. De har givit 
sådana exempel på kampduglighet och offervilja som aldrig kommer att förgätas och som 
ständigt manar till efterföljd. 

Regeringen måste både omvärdera och förändra sin politik. Den svenska socialdemokratins 
fjärde generation, personifierad av överklassonen Olof Palme, som i höstas trädde fram 
i ledningen för regeringen och socialdemokratiska partiet hade uppenbarligen hoppats 
kunna vandra vidare i Tage Erlanders spår. Men Palme kan det inte längre, ty det betyder 
en katastrof både för hans parti och möjligheten att bevara regeringsmakten. 
Tage Erlander, den tredje generationens främste, kan inte längre utnyttja LO:s resurser 
för att övertyga den amerikanska kapitalismen om hur man kan ordna harmoniska relationer 
mellan kapital och arbete, kapitalister och arbetare, arbetsfred och välfärd i 
förtroendefullt samarbete. Den s.k. vilda hamnstrejken i Göteborg, den ännu ”vildare” 
gruvstrejken i Norrbotten och serien av ”vilda” vredesutbrott på massor av 
arbetsplatser nödvändiggör ett radikalt ämnesbyte för de planerade förkunnelserna. 
Dessa strejker har hårt drabbat statliga och privata företag, liksom den 
socialdemokratiska regeringspolitiken och fackföreningsbyråkratin. De aktualiserar 
många reflektioner.

De som låtit sitt handlande vägledas av maximen: Hellre en orättvisa än en oordning, 
har tvingats glömma detta. Den fackliga ledningen har känt ett beroende visavi 
regeringsmakten, som ställer den i motsättning till de fackligt organiserade arbetarna. 
Det var svårt att agera denna gång för LO-ledningen. Arne Geijers kritik mot 
LKAB-ledningen var befogad och uttryckte samtidigt ett behov att förstå arbetarnas 
indignation och att de sett sig tvingade att denna gång ställa den fackliga ledningen 
åt sidan. Det var indirekt en lika hård kritik av LO-ledningens avtalspolitik som 
Nordgrens preciseringar i Kiruna om de ekonomiska konsekvenserna för gruvarbetarna 
av dess tidigare avtal innebar.

Ännu svårare var situation för Gruvarbetareförbundets ledning, som nyss skakats av en 
personkris då den socialdemokratiskt dirigerade och valde ordföranden dekade ner sig 
så att han måste ställas åt sidan: Gruvledningen i Grängesberg kände, att den inte bara 
förverkat förtroendet hos sina medlemmar och gruvavdelningarna i Norrbotten utan även 
den faktiska ledningen. Dess åberopande av stadgar och former gjorde under dessa 
förhållanden ett bedrövligt intryck. Varje åtgärd från dess sida bar prägeln av dåligt 
samvete. Den gjorde dock vad den kunde av en hopplös situation. Den försökte dra ut 
Svappavaaraarbetarna ur strejken – det misslyckades. Däremot lyckades den dra ut 
Svartöarbetarna ur stridslinjen. Svartöarbetarna visade en god vilja till solidaritet 
liksom dess flertal alltid har gjort. Deras front desorganiserades inifrån. Med talet 
om att bevara jobbet åt det statliga järnverkets arbetare lyckades förbundsledningen 
och LKAB föra ut ett vitalt område ur stridszonen. Ändå större negativa verkningar 
hade naturligtvis arbetet i Narvikshamnen, ett problem för gruvarbetarna under hela 
detta århundrade. Gruvstrejken har återigen visat vilken nyckelposition LKAB:s 
arbetsplatser i Narvik och Svartö har.

Det måste ha bidragit till förbundsledningens dåliga samvete att de väldiga fonder 
som gruvarbetarna under 42 års arbetsfred finansierat inte stod till arbetarnas 
förfogande när de mest behövdes, de kvarstår för andra mindre viktiga uppgifter. 
Det är svårt att finna tillräckligt målande ord för att karakterisera skändligheten 
i ett organisations- och rättssystem som så fullständigt berövar medlemmarnas deras 
egendom, deras rättigheter som medlemmar, all deras materiella, stadgeenliga 
och moraliska rätt. Gruvavdelningen åberopar lagstiftningen, den vanl. reformistiska 
attityden. Men hur kan fackföreningsrörelsen åberopa och solidarisera sig med 
en klasslagstiftning, som berövar medlemmarna varje rätt över sin egen organisation 
och sina egna stridsfonder?

Det är varken mer eller mindre än en skändlighet att gruvarbetareförbundets ledning 
manipulerat igenom bestämmelser av detta slag. I linje därmed har nuvarande stadga 
graderat rösträtten för de största organisationerna. Avd. 12 Kiruna som, åtminstone 
tidigare, hade över 3 000 medlemmar, får välja ombud för 1 600 medlemmar, men inte 
för de övriga. Det innebär att en fackförening med 1 600 medlemmar får lika många 
kongressombud som avd. 12, att alltså denna avdelnings medlemmar bara förfogar över 
en halv röst i jämförelse med andra förbundsmedlemmar. Detta är inte bara odemokratiskt, 
det är ett gement sätt att trygga en socialdemokratisk maktställning i förbundet 
och förhindra naturliga försök att strama upp den fackliga politiken. Att förändra 
detta är lika viktigt som att ge fackföreningarna lokalt rätten att själva utse sina 
funktionärer och göra dem rapportskyldiga inför dessa i stället för den lilla gruppen 
förbundsfunktionärer i Grängesberg.

Om alltså splittrarna uppnådde smärre resultat så förlorade de dock det väsentliga. 
De svaga tendenserna till demoralisation som framträdde bröt inte sönder stridsfronten.
När återgången skedde var den enhetlig och berodde på arbetarnas egna värderingar om 
innebörden av LKAB-chefens löften och på medvetandet att deras styrka inte blir mindre 
för att de återvänt till arbetsplatserna. Arbetarna betraktade inte återupptagandet av 
arbetet som en reträtt, utan som en följd av viktiga nya förutsättningar. Det var inte 
mot förhandlingar eller avtal de strejkade utan mot förhandlingar som de själva saknade 
inflytande över och mot avtal som träffats över deras huvuden, avtal som de anser 
förstörande och kränkande för dem som människor.

Några namn har hela tiden figurerat i massmedia under denna tid, inte alltid de rätta 
namnen. Arne Lundberg och Torsten Göransson, däremot inte Olof Palme, Krister Wickman 
och Gunnar Sträng. Men man bör inte glömma att Lundberg och Göransson var regeringens 
ombud, de hade att följa dess intentioner. Lundberg har för sin del uppfattat dessa 
så att han importerat de mest raffinerade amerikanska metoder för arbetets ledning 
och organisation.  Hans stora fel är att han trots arbetarnas indignation hållit fast 
vid dessa. Därvid har hans handlingar ”hörts” bättre än hans bortförklaringar.

Det är egentligen ett märkligt psykologiskt fenomen hur dessa ledande socialdemokrater 
fattar sin uppgift när det gäller att leda och organisera statliga företag. Det är inte 
deras strävan att uppnå goda ekonomiska resultat som härvid kritiseras, men däremot att 
de tillägnat sig ett kapitalistiskt synsätt på arbetarna. Är de inte mer rädda om 
maskinerna än arbetarna? Erkänner de skillnaden mellan maskinen och arbetaren? 
I LKAB-fallet har de inte förstått, att arbetaren inte är en maskin som kan behandlas 
som en sådan, inte en robot, utan en tänkande och kännande varelse, känslig för både 
framgång och bakslag, för erkännanden och snubbor, uppmuntran och besvikelser, för 
fysiska åkommor och personliga liksom familjeproblem. Arbetaren vill göra sitt bästa, 
men förmår det inte alltid. Gruvarbetet är livsfarligt, det kräver en ständig spänning 
och uppmärksamhet, god fysik, intelligens, omdöme och god balans. Alla dessa faktorer 
påverkas negativt av den politik som bolagsledningen genomfört. För många gruvarbetare 
gäller Strindbergs ord: Jag grät en gång, det var när jag föddes. Hans ambition har 
blivit att hans söner inte skall bli gruvans fångar.

Medan större delen av den svenska opinionen med undran, ja förakt bedömt detta agerande,
har några namn i strejkledningen trängt in i medvetandet såsom representativa för 
manliga och mänskliga egenskaper. Jag nämner som exempel i alfabetisk ordning: 
Olle Hultin, Emil Isaksson, Hilding Lindström, Elof Luspa, Johnny Nilsson, Ture Rantatalo. 
De har visat sig sådana att de förvärvat arbetarnas förtroende och aktas över hela landet. 
De betraktas som representativa för de bästa kvaliteterna inom den svenska arbetarklassen, 
en personifierar dess dolda rikedomar av helgjutna karaktärer.

Den stora striden vittnar för det första om att klasskampens eld inte är släckt i 
arbetarnas sinnen. Den svenska arbetarklassen är både kampvillig och kampduglig. 
Den har tro och mod. Den bevarar ursprungliga ideal. Lönefrågan är ännu prekär, men 
dagens arbetare begränsar inte sina anspråk därtill. De vill, och detta har starkt 
framträtt under gruvstrejken, ha något att säga till om på sin arbetsplats. 
De revolterar mot försöken att förvandla denna till en exercisplats för att inte 
säga en fängelsegård. Arbetarna vill ersätta guldets makt med människornas. Det är 
inte antalet papper, aktiebrev, utan antalet ARBETANDE, dessa flertal, som skall 
bestämma över arbetsplatsen och i arbetslivet. De stridande har skjutit fram frågan 
om MÄNNISKOVÄRDET. De fordrar demokrati i stället för den autokrati och despotism som 
råder i det svenska arbetslivet. Kampen för demokratin har flyttats över till det 
vitala området, det ekonomiska området. Det var något av en upplevelse att se hur 
kvinnorna, ungdomen, ja även barnen i gruvsamhällena insåg att striden gällde dessa 
viktiga värden.

För det andra. Den senaste tidens strider visar hur fackliga konflikter tangerar de 
politiska gränserna och överskrider dessa. Särskilt gäller om gruvstrejken, att den 
inte kunde begränsas till det fackliga fältet. Den drog in hela regeringsmakten, 
komprometterade denna. Detta berodde inte enbart på att regeringen var ägarens, statens, 
representant, hur väsentligt detta än var när det gällde gruvstrejken. Strejkerna måste 
inriktas mot klassamarbetets princip, mot det system av lagar liksom den rutin som 
skapats för att försvaga arbetarnas krafter och leda in aktiviteten i för 
regeringspolitiken ofarliga fåror. Regeringen och dess ombud demonstrerade en ömklig 
bild med sina bekännelser till arbetsköparprinciper, liksom kraven om kapitulation 
inför dessa: inga förhandlingar med arbetarna, de berörda själva, endast med en 
fackförbundsledning, som var oförmögen inta en klassmässig position: inga förhandlingar 
före återgången till arbetet. Att slå ner, kväsa, förödmjuka arbetarna – detta var 
den avsikt som inte doldes. Regeringen var för hög för att resonera med arbetaren 
detsamma gällde bolagsstyrelsen. Den försökte snygga upp denna arbetsköparattityd med 
ett nedsölat neutralitetsskynke, men lurade ingen därmed.

Den tredje slutsatsen gäller dokumentationen av arbetarnas styrka när de står eniga 
och utnyttjar sin makt. Denna enighet var så mäktig att den övertygade två tredjedelar
av det svenska folket om det rättfärdiga och nödvändiga i arbetarnas kamp liksom i 
nödvändigheten av deras seger. Denna siffra reducerades något när regeringspartiets 
propaganda satte in för fullt, men flertalet svenskar kände sig in i det sista 
solidariska med de strejkande. Och de nöjde sig inte med bekännelser, de anslog 
pengar i sina fackföreningar och samlade in sådana över hela landet liksom utanför 
dess gränser. Folkets flertal tog allt så parti för ”lagbrytarna”, en påminnelse om 
att tvångslagarna står i motsättning till det svenska folkets rättsmedvetande. Det 
borde vara en lärdom för maktgalna byråkrater och tvångslagstiftare. Även dem som in 
i det sista litat till metoden att härska genom att söndra fick sig en nyttig läxa. 
De avstod inte därifrån, men de hann inte mycket längre än till manipulationer 
och önskningar.

Samtidigt har man inte kunnat klistra på själva strejkaktionen en partipolitisk skylt. 
Det spontana draget har varit uppenbart för alla, men spontaniteten gällde främst 
själva tidpunkten. Ett helt system av missnöjesanledningar har mognat fram sedan 
många år tillbaka. Tusentals infektioner av lönetrakasseringar, överhetspolitik, 
övermod, despoti och strebermentalitet hade fyllt arbetarna med ett omättligt hat 
och förakt. Hatet, sorgerna och nöden tedde sig för arbetarna som det enda trogna 
och oundvikliga – ett utbrott var ofrånkomligt. Härvid spelade de politiska 
bekännelserna ingen roll, den partipolitiska uppsplittringen inte heller, man kände 
bara det gemensamma, det enande som det väsentliga, det avgörande. Kommunister, 
socialdemokrater, syndikalister, ja, även det ringa antalet borgerligt influerade 
hade förenats av behovet att ge uttryck för sin vrede och sina behov att åstadkomma 
en annan ordning. Det är möjligt att en del socialdemokratiskt tänkande var oroade 
av den belysning av regeringspolitik och socialdemokratisk förvaltning av statsföretag 
som strejken gav, men de kände samtidigt samma indignation över missförhållandena 
och samma behov som övriga arbetare att uttrycka denna. Deras klasskänsla segrade 
lätt över partibundenheten. Något liknande gällde väl även de syndikalistiskt 
organiserade. Vad kommunisterna beträffade var de fria från socialdemokraternas 
samvetskonflikt. De hade inte uppfostrats att knyta näven i byxfickan, de hötte 
med den mot allt som de fann vrångt och orättfärdigt. De har stött en 
socialdemokratisk regering mot ett borgerligt alternativ men samtidigt alltid 
bekämpat dess borgerligt-kapitalistiska politik. De partilösas reaktioner har i
allmänhet varit likartade.

Betyder nu detta att förstatligandepolitiken varit felaktig och bör upphöra? 
Naturligtvis inte. Det är tvärtom nödvändigt att på kort tid överföra de viktigaste 
produktionsmedlen i statlig ägo. Men detta skall ske som led i kampen för ekonomisk 
demokrati och människovärde, inte för att spoliera dessa värden. Striden kan ge impulser 
till åtgärder för att överallt i det svenska näringslivet göra slut på den despotiska 
terrorn och översitteriet i produktionen och finna demokratiska utvecklingsvägar. 

Betyder det att fackföreningarna och fackföreningsrörelsen blivit överflödig? 
Naturligtvis inte. De är tvärtom nödvändigare än tidigare. Men de måste slå in 
på nya vägar. De får inte betrakta sig som stödorgan åt en socialdemokratisk 
regeringspolitik, baserad på samarbete regeringen – storfinansen, 
fackföreningsrörelsen – arbetsgivareföreningen, arbetare – kapitalister. 
Byråkratin, formalismen måste avvecklas, ordningen måste bli demokratisk. 
Man måste återställa det lokala inflytandet, utveckla primärorganisationernas 
initiativ och makt, skapa rörelse i rörelsen. Det centrala vetot bör efterträdas 
av ett lokalt veto i frågor som rör de lokala arbetsförhållandena och arbetarnas 
ställning i produktionen. 

Betyder det att de fackliga avtalens tid är slut? Absolut inte. Kollektivavtal 
är oundvikliga. Det är inte heller alltid fel att samordna förhandlingarna därom – 
det avgörande är dock inte att trygga arbetsfred eller bromsa de mest stridsdugligas 
aktivitet utan att åstadkomma ett så fördelaktigt gemensamt resultat för arbetarna 
som kan uppnås. Dagen s.k. vilda strejker uttrycker inte något förakt från arbetarnas 
sida för avtal och överenskommelser. De uttrycker inte heller bristande respekt för 
ingångna avtal utan endast för avtal, som arbetarna inte själva haft något inflytande 
över eller som de anser orimliga.

Men det har tillkommit något nytt, som inte längre kan ignoreras och detta är att 
begränsningen av avtalen till löner och kapitalisternas rätt att leda, fördela, 
avskeda och anställa enligt godtycke inte längre kommer att tolereras. Arbetarna 
tar nu ett stort steg från hittillsvarande begränsning av avtalen. Slut är däremot 
den hittillsvarande karikatyren av ”en solidarisk lönepolitik”. Den har bara varit 
solidarisk med exportindustrin och den svenska storindustrin i övrigt. Den har varit 
solidarisk mot storföretagen, osolidarisk mot de svaga företagen och mot hela den 
svenska arbetarklassen.

Gruvstrejken är slut, men dess verkningar upphör inte. De har inlett ett nytt decennium, 
ett nytt skede i den svenska arbetarrörelsens historia, ett skede av aktivitet och kamp 
för goda villkor, ekonomisk demokrati och människovärde. Alla de som fruktar detta 
kommer att få lära sig att man inte kan vrida klockan tillbaka. Vi har definitivt 
överskridit en tröskel till ett i många avseenden nytt decennium.


Många nya namn i strejkledningen har trängt in i medvetandet, som representativa för manliga och mänskliga egenskaper, namn som: Ture Rantatalo, Johnny Nilsson, Emil Isaksson, Elof Luspa och många fler.