Gruvstrejken


57 dagar som skakade Sverige





















|Inledning
|Artikel 1
|Artikel 2
|Artikel 3
|Artikel 4
|Artikel 5
|Artikel 6
|Artikel 7
|Artikel 8
|Artikel 9
|Artikel 10
|Artikel 11
|Artikel 12
|Artikel 13
|Artikel 14
|Artikel 15
|Artikel 16
|Artikel 17
|Artikel 18
|Artikel 19
|Artikel 20
|Artikel 21
|Artikel 22

|Boktips
|Länkar
|Tack till!
GRUVSTREJKEN
40 ÅR 1969-2009


Artiklarna och bilderna som presenteras
på denna hemsida är hämtade från,
Norrskensflammans (Nfl) ”Strejk-special” om
inget annat uppges.

Strejk-specialen publicerades kort efter
strejkens slut.

Texten i artiklarna är nedskrivna på nytt,
men är autentiska med originalet.

Namnen på Norrskensflammans skribenter står
i anslutning till den artikel de är upphov till.


Carl Lund
METALLSTREJKEN 
AKTIONEN SOM BRÖT LÖNESTOPPET 


I propagandan mot de strejkande gruvarbetarna har metallkonflikten använts som 
”varnande exempel” på hur meningslöst det är att strejka. När det gäller gruvstrejken 
har arbetsköparna och deras advokater försökt framställa strejken som styrd 
av kommunister, ett verk av skickliga agitatorer.

Under metallstrejken firade man orgier i dylik demagogisk propaganda.
Metallstrejken var i lika hög grad som gruvarbetarstrejken en berättigad strejk, 
där kommunister, socialdemokrater och partilösa kämpade gemensamt. Den var heller 
ingen ”meningslös aktion”. Den bröt lönestoppspolitiken och gav betydande 
löneförbättringar på sikt. CARL LUND, GÖTEBORG, en av de som deltog i den kampen 
berättar här om vad som hände och vad resultatet blev.

Den konflikt som gruvarbetarna i Norrbotten hittills genomfört som öppen strejk 
och nu fortsätter vid förhandlingsbordet har gett ett positivt eko i hela landet. 
Solidariteten och sammanhållningen har varit strålande och utgjort ett föredöme för 
andra arbetarkategorier. Den har inspirerat till skärpta krav gentemot arbetsgivarna 
på olika platser över hela vårt land. Den har medfört att arbetarna har genomdrivit 
väsentligt högre lönekrav än vad arbetsgivarna tidigare räknade med att acceptera – 
den har sprängt den snäva ram för löneförbättringar som den centrala uppgörelsen 
mellan LO och SAF utgjorde.

Enigheten och sammanhållningen i LKAB-arbetarnas led har varit en vagel i ögat såväl 
på LKAB-ledningen som SAF och de krafter inom fackföreningsrörelsen som blir förskräckta 
då arbetarna inte nöjer sig med resultatet av centralt uppgjorda kompromisser – hur dåliga 
de än är. Dessa krafter har på olika sätt försökt splittra enigheten och sammanhållningen 
och varnat för att använda strejker i kampen för bättre förhållanden. I det sammanhanget 
har man bl.a. försökt att skrämma med ”erfarenheter av Metallstrejken 1945”. Man har 
försökt göra gälland att gruvstrejken skulle vara ”styrd” utifrån – liksom andra strejker 
under senare tid. (Framförallt talesmän för arbetsgivaresammanslutningarna 
har gjort dessa påståenden).

På sina håll i pressen har man knutit an till påståendet och sagt ”precis som under 
metallkonflikten 1945” och att denna skulle ha varit ”en kommunistisk strejk”.

Då påståendena är helt horribla – en strejk uppstår inte därför några ”agitatorer” 
så önskar – kan det vara motiverat att något redogöra för denna strejks såväl bakgrund 
som utveckling och resultat.

BAKGRUNDEN
Bakgrunden var att metallarbetarna liksom övriga arbetare under krigsåren fått 
en kraftig reducering av sin levnadsstandard. Fram till 1942 utgjorde den enligt 
LO cirka 18 procent. Vid denna tidpunkt införde den då sittande samlingsregeringen 
ett s.k. pris- och lönestopp, vilket konserverade den tidigare reallönesänkningen. 
I någon mån kunde man med lokal kamp förbättra läget. Men för flertalet var dessa 
förbättringar obetydliga. Parallellt med detta kunde verkstadsindustrins ägare 
inkassera stora vinster. För dem rådde inget ”inkomststopp”. LO hade sanktionerat 
”pris- och lönestoppspolitiken”.

Inför avtalskonferenser som de olika förbunden genomförde på hösten 1944 hade uppstått 
en diskussion inom alla fackförbund om inte tiden vore mogen att bryta med den dittills 
förda lönepolitiken och börja återställa det tidigare reallöneläget. Centralt intog LO 
ståndpunkten att rekommendera förbunden att ”prolongera ramavtalen”. D.v.s. att fortsätta 
den tidigare politiken.

Den centrala LO-ledningen kom med detta beslut i motsatsförhållande till de önskemål som 
fanns hos stora grupper av arbetare. Svensk Hotellrevy (Hotell- och Restaurangs 
fackförbundstidning) skrev exempelvis i november 1944: ”Nu har vissa arbetargrupper – 
och fler kommer det sannolikt att bli – beslutat att så att säga vända på steken. 
Och omedelbart osar det inflation i hela folkhemmet. Ändå skulle det ju kunna 
tänkas att brytandet av lönestoppet innan prisstoppet officiellt upphävts inte 
bara är en social rättvisa – – – utan också kan få som följd en smidigare övergång 
till fredshushållning.”

LÖNESTOPPET
På verkstadsarbetarnas avtalskonferens stod också frågan om man skulle utforma 
avtalskraven så att de bröt lönestoppet – eller om man skulle fortsätta i gamla 
hjulspår och därmed gå emot medlemsmajoritetens uppfattning. Förbundsstyrelsen 
ställde ett förslag som gick ut på ett krav om höjning av minimilönerna med 8 öre 
i timmen. Förbundsordföranden Oscar Westerlunds motivering för förslaget var att det 
skulle ställas därför ”att det kommit till vår kännedom, att andra arbetaregrupper 
kommer att ställa krav på en sådan förhöjning”. Han tillade: ”Vi vilja emellertid 
icke med vårt förslag ingiva någon förhoppning om att det finns möjligheter att 
genomföra detsamma”.

Den opposition som fanns inom Metall, och som bestod av såväl socialdemokrater 
som partilösa och kommunister, hade en annan uppfattning. De ansåg att tiden var 
inne att bryta lönestoppet, att påbörja återställandet av reallöneläget innan kriget. 
Deras förslag innebar en höjning av minimilönerna med 15 öre samt 5 procents höjning 
av ackordspriserna.

Konferensens majoritet beslutade enligt detta förslag. Hade förbundsledningen lojalt 
och helhjärtat rättat sig efter konferensmajoritetens beslut hade strejkens resultat 
blivit bättre än dess omedelbara resultat blev. De valde emellertid att driva tesen om 
”meningslösheten” av strejken trots att arbetsgivarna vid förhandlingarna vägrade att 
ge bud och endast ”kunde tänka sig” att ge de sämst betalda några ören samtidigt med 
krav på försämringar för vissa kategorier verkstadsarbetare.

Via presskonferenser ”informerades” SAP-pressen. Detta medförde exempelvis att 
Kristianstads Länsdemokraten den 21 februari 1945 – efter endast ett par veckors 
strejk – kunde skriva följande: ”Inom metallindustrin voro som bekant meningarna 
mycket delade, om man den här gången skulle gå ut i en öppen konflikt på de av 
den kommunistiska förhandlingsdelegationens uppställda villkoren eller om man 
skulle följa den av förbundsstyrelsen utstakade vägen”. Detta skrevs strax efter 
att berörda medlemmar genom allmän omröstning med 60 502 röster mot 23 771 förkastat 
”den av förbundsstyrelsen utstakade vägen”. Tidningen anklagade metallarbetarna 
för att vandra ”ut i dumhetens träsk” och att de befann sig i ”en meningslös konflikt”.

FÖRBUNDSSTYRELSEN SVEK
De som lyssnade på TV 1-programmet nyligen om metallstrejken kunde höra hur dåvarande 
chefen för SAF, Gustav Söderlund, förklarade att vid de enskilda överläggningarna han 
hade med metalls ordförande var tongångarna i resonemangen andra än när hela 
förhandlingsdelegationen var närvarande. Detta är förklarligt. Båda var anhängare av den 
förda pris- och lönestoppspolitiken. Båda var motståndare till att den skulle brytas. 

När man i den allmänna propagandan mot strejker – sådan den utformats i såväl Aftonbladet 
som andra socialdemokratiska tidningar under senaste tid – de borgerliga inte att 
förglömma – gör gällande att metallarbetarnas krav 1945 var orealistiska och att 
förhandlingsledningen inte skötte saken ”på ett riktigt sätt” och att det är 
”arbetarna som förlorar på strejker” kan ett par kommentarer vara befogade.
De krav som ställdes 1945 hade inte varit orealistiska om förbundsstyrelsen helhjärtat 
stött förslagen och inte halvhjärtat talat för dem vid enskilda överläggningar. Det hade 
heller inte varit möjligt för Verkstadsföreningen att i realiteten vägra förhandla om 
den socialdemokratiska pressen i likhet med den kommunistiska gett metallarbetarna sitt 
stöd. Nu blev de motarbetade i denna press. Det framgår klart av ett uttalande som 
förlikningsmannen, landshövding Olle Ekblom, gjorde i tidskriften Sociala Meddelanden 
nr. 7 1945. Han förklarade: 

”Mer än avtalsförslagets innehåll i och för sig kom emellertid omständigheterna vid dess 
tillkomst att verka besvärande ur förhandlingssynpunkt. Metallindustriarbetarförbundets 
avtalskonferens för verkstadsindustrin bestående av ett 100-tal ombud intog nämligen en 
från förbundsledningen avvikande ståndpunkt”. 

Arbetsgivarna kunde med andra ord spela ut förbundsstyrelsens ställningstagande i syfte 
att ”bevisa” att medlemmarna skall följa förbundsstyrelsen – inte att förbundsstyrelsen 
skall handla i överensstämmelse med medlemsmajoritetens vilja.

RESULTATEN
Återstår argumenten att strejken ”inte gav något”. Även detta argument är ihåligt – 
även om det omedelbara resultatet hade blivit väsentligt bättre därest förbundsledningen 
agerat på annat sätt än de gjorde. Uppgörelsen gav mer än det förhandlingsförslag som 
förbundsstyrelsen ville lägga till grund för förhandlingarna, och som man själva ansåg 
ligga på den gräns där det näppeligen finns några förhandlingsmöjligheter.

Den väsentliga vinsten var emellertid att lönestoppet i praktiken bröts inom 
verkstadsindustrin. Den långa strejken – 5 månader – genomförd i strålande solidaritet, 
utan en enda strejkbrytare ingav verkstadsföreningen en hälsosam respekt för 
verkstadsarbetarna. Denna blev märkbar vid alla de förhandlingar som genomfördes på 
de olika verkstäderna – ibland av enskilda jobbare – i regel av verkstadsklubbarna. 
Omedelbart efter strejkens slut inleddes en period av löneökningar utöver avtalets ram. 
Innan strejken hade det i regel varit ”kalla handen” vid försök att få löneförbättringar. 
Efter strejken utvecklades dessa ”lokala lönerörelser” i sådan omfattning att ett nytt 
begrepp efterhand uppstod – begreppet löneglidning. 

Att mäta en strejk i dess omedelbara resultat går inte. Man måste se dess verkningar 
för en längre tid. Det gällde metallstrejken. Det gäller naturligtvis också gruvstrejken 
och alla andra strejker som genomförs.