Gruvstrejken


57 dagar som skakade Sverige




Vy över villaområdet i Svappavaara. 
Gruvan i bakgrunden där röken återigen 
bolmar från anrikningsverket.
















|Inledning
|Artikel 1
|Artikel 2
|Artikel 3
|Artikel 4
|Artikel 5
|Artikel 6
|Artikel 7
|Artikel 8
|Artikel 9
|Artikel 10
|Artikel 11
|Artikel 12
|Artikel 13
|Artikel 14
|Artikel 15
|Artikel 16
|Artikel 17
|Artikel 18
|Artikel 19
|Artikel 20
|Artikel 21
|Artikel 22

|Boktips
|Länkar
|Tack till!
GRUVSTREJKEN
40 ÅR 1969-2009


Artiklarna och bilderna som presenteras
på denna hemsida är hämtade från,
Norrskensflammans (Nfl) ”Strejk-special” om
inget annat uppges.

Strejk-specialen publicerades kort efter
strejkens slut.

Texten i artiklarna är nedskrivna på nytt,
men är autentiska med originalet.

Namnen på Norrskensflammans skribenter står
i anslutning till den artikel de är upphov till.


Ormen Långe - ett monument över hur 
arkitekterna sparar tomtmark där det 
inte normalt finns bristpå fria 
vidder.
Det började i Svappavaara
Anledningar saknades inte 

AV FOLKE RANTATALO


SVAPPAVAARA (Nfl) – Det var bara ett tillfälligheternas spel att gruvstrejken inleddes 
i Svappavaara och i Leveäniemigruvan, sade en del gruvarbetare när den totala konflikten 
var ett faktum. Men var det så? Vi ämnar inte drista mot dem som säger att förr eller 
senare hade den brutit ut någon annanstans och mest troligt i Kiirunavaara, vi tror på 
dem, men det är ändå åtskilligt som förklarar varför det började i Svappavaara. 
Vår tidning har upprepade gånger såväl under 1968 och 1969 beskrivit förhållanden 
i Leveäniemi och Svappavaara, förhållanden som var för sig, men ännu mer sammantaget är 
nog anledning till denna missnöjesyttring, som Malmfälten nu fått uppleva. Skall man 
nämna några så får man först och främst nämna det ständiga experimenterandet med 
lönesättningen i Leveäniemi, sedan kommer de försämrade kommunikationerna, indragning 
av bussarna till arbetsplatserna och den tredje stora orsaken är bristen på det som 
kallas för jämlikhet och främst då när det gäller boendeförhållanden.

Innan vi går vidare i texten så måste vi väl nämna att redan innan förhandlingarna inleddes 
så fick arbetarna vid Leveäniemi uppleva en del förbättringar. Bussarna sattes in så att 
arbetarna kunde åka till och från jobbet, arbetarna fick också extra klädesutrustning och 
enligt vad som hittills framgått har det skett en hel del till det bättre när det gäller 
förhållandet mellan arbetare och arbetsbefäl vid gruvan.

BÖRJADE MED 60-TALET
Så här efteråt när den svarta röken bolmar från anriknings- och kulsinterverken i Leveäniemi 
och livet återgått till det normala är det kanske på sin plats att göra en liten återblick 
av det som hänt. 

Vi börjar med samhället:Långt tillbaka i historien bröts det kopparmalm i berget som kallas 
Svappavaara. Den brytningen upphörde dock någon gång efter sekelskiftet och samhället höll 
nästan på att tyna bort. Men så kom en ny tid i början av 60-talet. Gruvbrytningen återupptogs
och samhället började växa. 1950 fanns det 235 själar i samhället, 1960 hade antalet ökat till 
291 och nu har man kommit till det dubbla, eller drygt 500 människor.

Denna befolkningsexplosion krävde också en satsning på nyproduktion av bostäder, 
och sannerligen redan då började man skapa de orättvisor som ledde till den här strejken.


HSB KRITIK
– Nog blir det fina bostäder när Arne S. Lundberg och Ralph Erskine får bestämma, men det är 
en annan sak om de är praktiska och lämpliga för folk att bo i, sade en representant för HSB:s 
Riksförbund för inte så länge sedan vid en presskonferens i Kiruna. Och ingenting kan väl 
vara mer riktigt. För att ta huskroppen ”Ormen Långe” till att börja med, så är det 
sannerligen ett i ögonen fallande inslag i samhället. Som ett monument över arkitekternas 
strävan att spara på tomtmark, även där ingen brist på mark finns, står huset uppe på det 
lilla krönet och slukar mellan 40-50 procent av hyresgästernas nettoinkomst varje månad.

TRÄNGSEL I VILLAOMRÅDE
Strax nedanför monumentet växte ett villaområde upp. Även här har man sparat på marken. 
Det är knappt att man har fått plats med gågator mellan de fristående småhusen och mellan 
radhuslängorna. Vid snöstorm, som inte är så ovanligt på dessa breddgrader, fylls utrymmet 
mellan huskropparna ganska snart och det är inte alls ovanligt att man vid den här årstiden 
inte ser grannens villa från köksfönstret fast den ligger fem-sex meter ifrån. Men mest 
underligt är dock – och här också en strejkanledning – att den som har höga inkomster bor 
billigare än en låginkomsttagare även om bostäderna är likvärdiga.

ARBETAREN BETALAR 850, INGENJÖREN 517
– Jag betalar över 850 kronor i månaden för villan, säger gruvarbetare Börje Jacobsson på 
Kvarnvägen i Svappavaara. Men en del förmän och ingenjörer behöver inte köpa villorna och 
betalar exempelvis 517 kronor i hyra per månad. – Nu har jag dock hört att även vi arbetare 
skall få hyra villorna på samma villkor, men det har kommit efter strejken, säger Jacobsson.
Vi träffade en arbetsledare i snöskottartagen efter samma Kvarnväg. Han ville inte uppge 
sitt namn men verifierade Jacobssons uppgifter och tyckte själv också att det var orättvist. 
En positiv sida såg han dock i allt eländet: 

FATTAS BARA KATEGORIUPPDELNING
– Här har man inte gjort någon kategoriuppdelning på bostadsområdet. Här bor förmän, 
överingenjörer och vanliga arbetare om vart annat. Samma är förhållandet i ”Ormen Långe”. 
Det bor arbetsledare och ingenjörer även där, sade han. Och sannerligen är det väl bara denna 
kategoriuppdelning som fattas för att klassgränsdragningen skall vara fullständig. 
Lönesättningen eller experimenterandet med lönesättningen är dock en av orsakerna till 
missnöjet, som ledde till strejken. Redan i juli berörde vår tidning i en artikel en 
löneuppgörelse som ledde till sänkta löner för en stor grupp arbetare. Experimenterandet har 
sedan fortsatt.


SPARKAMPANJEN
Arbetarna i såväl Kiirunavaara som i Leveäniemi har en gemensam beteckning för experimenten, 
man kallar dem för ”sparkampanjer” och med det menar man företagets strävan att minska 
driftskostnaderna samtidigt som man ökar produktionen. Till denna kampanj räknar man också 
de sedan länge indragna arbetarbussarna. Orsaker saknades således inte till en strejk. Det 
talas dock om ”en droppe som kom bägaren att rinna över”. Någon ”droppe” föll dock inte just 
den morgonen, den 9 december i fjol då gubbarna satte sig. Så här berättar Börje Jacobsson om 
den morgonen:

PLÖTSLIGT SATT NÅGRA MAN
– Vi hade veckan innan fått ett dekret, förhandlingarna pågick. Företaget kom med ett bud som 
innebar en sänkning av ackordspriset med fem öre per ton malm. (Med denna sänkning syftade 
företaget att öka produktionen, alltså få arbetarna att prestera mera för att komma upp i 
tidigare lön. Vår anm.)
– På tisdagsmorgonen var gubbarna lite förbannade. Man diskuterade förslaget och plötsligt 
satte sig några man. Det var så det började, säger Börje Jacobsson.

Och som sagt, redan innan de reella förhandlingarna inleddes på måndagseftermiddagen hade man 
fått en del förbättringar. Man hade fått tillbaka arbetarbussarna, extra klädesutrustning, 
bättre stämning på arbetsplatsen och dessutom har man fått löfte om mer, exempelvis det 
där med att få hyra villa till samma pris som överingenjörer.



Börje Jacobsson