Gruvstrejken


57 dagar som skakade Sverige





















|Inledning
|Artikel 1
|Artikel 2
|Artikel 3
|Artikel 4
|Artikel 5
|Artikel 6
|Artikel 7
|Artikel 8
|Artikel 9
|Artikel 10
|Artikel 11
|Artikel 12
|Artikel 13
|Artikel 14
|Artikel 15
|Artikel 16
|Artikel 17
|Artikel 18
|Artikel 19
|Artikel 20
|Artikel 21
|Artikel 22

|Boktips
|Länkar
|Tack till!
GRUVSTREJKEN
40 ÅR 1969-2009


Artiklarna och bilderna som presenteras
på denna hemsida är hämtade från,
Norrskensflammans (Nfl) ”Strejk-special” om
inget annat uppges.

Strejk-specialen publicerades kort efter
strejkens slut.

Texten i artiklarna är nedskrivna på nytt,
men är autentiska med originalet.

Namnen på Norrskensflammans skribenter står
i anslutning till den artikel de är upphov till.



”Filttofflorna” har inte varit overksamma under strejken 

Av: LENNART LIDSTRÖM


Strejken i malmfältsgruvorna har förorsakat mycket uppståndelse. På de flesta 
tidningsredaktioner valde man snabbt ut journalister, att packa sina väskor 
och resa till Kiruna. Men det var inte bara tidningar som sände iväg skriv- 
och fotokunniga mannar att bevaka strejken. Under hela den tid strejken varade 
togs det kilometer efter kilometer med film, fyllds block efter block med 
anteckningar, fästes ord och meningar i mil efter mil på bandspelarband.

Från filmerna har vi sett hundratals bilder tryckta i tidningar och spridda bland 
allmänheten. Från anteckningsblocken har spalterna fyllts och blandade röster har 
gått ut i etern.

En uppsjö av journalister, redaktörer, press- och massmediafolk har bevakat 
presskonferenser, stormöten och demonstrationer.

Men allt har inte nått ut, trycks och spridits. Det finns bilder, anteckningar 
och band som aldrig kommer ut. Materialet har aldrig varit avsett att publiceras. 
Men likväl har dom kallats ”journalister”, ”redaktörer”, eller varför inte 
”socionomiestuderande” dom som tagit bilderna, antecknat och spelat in. 

Hotell Ferrum i Kiruna har vimlat av skrivare, bildtagare och inspelare. Några 
av dessa, har haft uppdrag av en mäktige och kraftigare arbetsgivare än någon 
annan – SÄPO. Materialet som samlats in kommer aldrig att publiceras – för någon 
annan än mörkmännen i SÄPO. Det råder ingen tvekan om att den enorma 
journalistanhopningen på hotell Ferrum innehållit åtskilliga SÄPO-killar, 
vilka kastat sig in i arbetet med samma frenesi som de flesta journalister – eller 
kanske mer därtill.

Men det är nu det verkliga jobbet börjar för SÄPO-agenterna. Namnen, bilderna, 
orden – allt måste ordnas upp, katalogiseras och göras lätt tillgängligt för invigda
mörkmän. Den som glömt SÄPO:s existens – och närvaro – vid strejken lär bli ordentligt 
dragen vid näsan – allt som skett har gjorts under en minutiös uppsikt av SÄPO.

Från stormötena har det ofta visats publikbilder, SÄPO har avgjort den största samlingen 
sådana bilder. Bilder lämpliga att förstora upp, ta fram varje arbetares ansikte ur, 
sätta till namn, ålder, politisk hemvist och andra önskvärda upplysningar och sist 
– men inte minst – föra in uppgifterna i centralregistren. 1968 hade SÄPO över 23 
miljoner kronor att förbruka. Den summan har under åren höjts, så ”filttofflorna” har
haft råd hålla ”redaktörer” och ”pressfolk” i det aktuella området.

SÄPO:s hela verksamhet finansieras ju av skattemedel, därav naturligtvis också av 
de strejkande arbetarnas inbetalda skatter. Gruvarbetarna har med andra ord själva 
betalt sin egen övervakning och registrering – ett förhållande som tål tänkas på.

Nu är det inte bara de nämnda metoderna SÄPO har använt. Många revolutionära 
och progressiva arbetare – på flera andra platser än just Malmfälten – har fått 
sina telefoner avlyssnade, in- och utgående post tjuvläst. Alla händelser har 
bevakats med extra stor noggrannhet.

SÄPO har förfinat sina arbetsmetoder till en viss del. Men det händer att en fatal 
klumpighet avslöjas på ett, för SÄPO, snöpligt sätt. Här ett exempel på denna form 
av ”brutal-journalistik” som säkerligen aldrig skulle komma några andra än mörkmännen 
tillhanda om inte bluffen avslöjats:

Platsen är Kiruna. Sent en kväll under gruvstrejken. En redaktör fotvandrar på väg 
till ett hotell där en journalistvän bor. Skribenten i fråga är radikal och progressiv 
och har under hela strejken gett arbetarna sitt fulla stöd och försökt bistå arbetarna 
på bästa möjliga sätt. Nysnön knarrar under skosulorna och kylan svider i skinnet. 
Plötsligt bromsar en grå-blå Amazon herrgårdsvagn upp vid trottoarkanten och två 
civilklädda män hoppar ur.

Redaktören kläms upp mot en husvägg och en polisbricka dinglar framför näsan:

- Vi är från polisen, mumlar den ene medan den andre hetsigt kräver att få se 
identitetshandlingarna.

- Jag har inga handlingar på mig, replikerar skribenten och tillägger, samtidigt som 
han knuffar undan en av antagonisterna;

- Vad är det frågan om? Vad gäller det?

De två poliserna verkar överrumplade. Men den ene börjar haltande och stapplande på
 orden säga att man letar efter en förrymd brottsling;

- Ni är lik honom. Vi trodde ni var den förrymde…

- Vad heter den bortsprungne, undrar skribenten.

- Ture Olsson. Han ser precis ut som ni…

Den ene av poliserna börjar uppföra sig väl så aggressivt.

- Plocka fram handlingarna, väser han och griper tag i redaktörens överrock.

Den andre försöker lugna honom och lyckas så småningom. Skribenten erbjuder poliserna 
följa med till hotellet där han har både körkort, presskort och annat som bestyrker 
identiteten. Men poliserna vägrar. I stället börjar den ene ställa en massa frågor medan 
den andre antecknar febrilt. Ålder, yrke, bostadsadress, anställd åt o.s.v. 
Journalisten svarar och efter förrättad frågestund går den aggressivare antagonisten 
till bilen.

- Ska ni inte titta på handlingarna, frågar skribenten.

- Nej tack, det räcker, replikerar polisen och ber om överseende med att man misstagit 
sig.

- Även den bäste kan ju göra fel. Hoppar i bilen, svänger runt gathörnet och försvinner.

Förbannad och uppretad fortsätter redaktören sin fotvandring. Nästa dag ringer han upp 
polisens utredningsavdelning och undrar med vänlig röst hur det har gått med spaningsarbetet 
efter den förrymde Ture Olsson.

Det blir tyst i den andra änden av luren. Efter en kort paus säger kommissarien:

- Vem faan är det? Han har jag aldrig hört talas om.

Skribenten frågar inte mer. Tackar bara och lägger på luren.

”Filttofflorna” – smygande SÄPO-agenter – har förstås varit framme.
Som sagt, trots teknisk förfining och miljonanslag kan ju ”även den bäste göra fel.”
Och vad mer är. Nu finns med all säkerhet var och varannan LKAB-anställd gruvarbetare 
inregistrerad i SÄPO:s register. För att kunna återfinnas, kollas och – anhållas – när 
klasskampen tar sig ännu våldsammare uttryck i framtiden.