Gruvstrejken


57 dagar som skakade Sverige





















|Inledning
|Artikel 1
|Artikel 2
|Artikel 3
|Artikel 4
|Artikel 5
|Artikel 6
|Artikel 7
|Artikel 8
|Artikel 9
|Artikel 10
|Artikel 11
|Artikel 12
|Artikel 13
|Artikel 14
|Artikel 15
|Artikel 16
|Artikel 17
|Artikel 18
|Artikel 19
|Artikel 20
|Artikel 21
|Artikel 22

|Boktips
|Länkar
|Tack till!
GRUVSTREJKEN
40 ÅR 1969-2009


Artiklarna och bilderna som presenteras
på denna hemsida är hämtade från,
Norrskensflammans (Nfl) ”Strejk-special” om
inget annat uppges.

Strejk-specialen publicerades kort efter
strejkens slut.

Texten i artiklarna är nedskrivna på nytt,
men är autentiska med originalet.

Namnen på Norrskensflammans skribenter står
i anslutning till den artikel de är upphov till.


Det rder starkt missnje 
ocks bland statstjnarna
Varför är det bara arbetarsidan 
som skall känna ansvar och solidaritet?

Kan man tänka sig en strejk bland statsanställda? 
Har den ”solidariska lönepolitiken” gjort fiasko?

Frågorna är stickande. Men vem kan besvara frågeställningarna. Ja, bland tjänstemännen 
råder ett starkt missnöje och kommande avtalsuppgörelser blir säkerligen skarpare än på 
många år. Inom kartellområdet där majoriteten är lägre tjänstemän och som varit 
riktningsgivande även för TCO:s motsvarande grupper pågår starka rörelser i syfte att 
inhämta den löneklyfta, som det allmänna kostnadsläget skapat. Reallönen för 
statstjänstemännen har försämrats.

Solidarisk lönepolitik har varit slagordet och riktpunkten för bl.a. LO. Nu har 
hamnarbetare, gruvarbetare, metallarbetare, flygets anställda, glasbruksarbetare, 
industriarbetare inom kooperationen m.fl. grupper under avtalstiden bevisat ohållbarheten 
i en s.k. solidarisk lönepolitik.  Men vad säger övriga låglönegrupper? Ja, de är 
naturligtvis förbannade och det med all rätt. Hur skall de kunna lyfta upp sina löner? 
Svaret är enkelt, men desto svårare att genomföra om man inte får de förtroendevalda i 
fackföreningsstyrelser och förbund att bryta med den missinriktade lönesolidariteten, 
som endast gynnar profitörerna och aktieägarna på låglönegruppernas bekostnad. Här är 
rätta tidpunkten att ställa frågan: 

Solidaritet för vem?

SIF och arbetsledarförbundet har träffat ett 5-årigt avtal. TCO är inte främmande för 
3-årigt avtal. LO har under senare år träffat 2-åriga avtalsperioder, vilka utnyttjats 
av arbetsköparna (Så även de statliga) till arbetarnas nackdel. Detta bevisar bl.a. 
gruvkonflikten. LO har nu också erkänt detta faktum. Den solidariska lönepolitiken 
kan endast ha framgång i ett socialistiskt samhälle, men även där bereder den 
arbetslivet interna konflikter.

Vägen till framgång är att LO:s samtliga förbund måste föra en sådan aktiv lönepolitik, 
att arbetarenheten inte splittras och att SAF:s möjligheter till motåtgärder minskas. 
Kravet om att LKAB och alla övriga statliga bolag och verk lämnar arbetsgivarföreningen 
är ett av de krav, som är samlande för alla statsanställda arbetare och tjänstemän.

”Krukan går till den spricker”

De statsanställdas § 32 (huvudavtal) är om möjligt ännu värre än övriga arbetares, 
I detta avtal behöver statsmakterna bara sätta stämpeln ”samhällsfarlig” så kan polis 
och militär ingripa. Statstjänstemännen och i viss utsträckning statens arbetare 
är trögrörligare än t.ex. gruvarbetarna, men ”krukan” går även här till den en vacker 
dag spricker. Inom SJ finns det en grupp som är löneprioriterad (SJBF – Statens Järnvägars 
Befälsförbund) och vilka i stort sett själva avgör lönegradsplaceringar. 

Jag tar ett exempel ur verkligheten, som bevisar olikmässigheten, men också frågan om 
”solidaritet med vem”.

SJBF – Reglerbar befordringsgång lönegrad 15, 17, 19 under loppet av 8 tjänsteår. 
Därefter lönegrad 21, 23, 26 o.s.v. OBS! överhoppningen av lönegrad 22, 24 och 25. 
SJMF (Svenska Järnvägsmannaförbundet) exp. lönegrad 10 efter 10 år och fyllda 30. 
Kurs lönegrad 11. Här stannar många i ytterligare 12 år därefter en åldersklass 
och därefter om vederbörande har tur 13, 14 och i vissa fall lönegrad 15. Lokförare: 
För 4 år sedan fick lokförarna 15:e lönegraden och många av dem har idag inte ett 
lokförarförordnande. Örebromötet krävde lönegrad 17, men detta omintetgjordes p.g.a. 
en splittringens taktik och ett offer för den s.k. solidaritetspolitiken.

Av ovanstående framgår det att karriärstegen är olika och att det skiljer ända upp till 
mellan 5 och 10 lönegrader mellan SJMF och SJBF tjänstemän. Denna jämförelse är inte helt 
rättvisande, men tendensen är fullt klar. Ett stort gap mellan ”befäl och meniga”.

Alla minns väl SACO-konflikten där SACO utöver den s.k. gemensamma potten tvingade fram 
cirka 25-28 miljoner kronor och således struntade i någon lönesolidaritet.

Kan företagen betala? Kan statsmakterna betala?
Javisst kan dom det – även s.k. mindre bärkraftiga företag kan betala hyggliga löner 
och här skulle arbetsköparna genom sin organisation kunna fylla en uppgift. Eller menar 
man kanske att det bara är arbetarklassen som skall känna solidaritet?
SAF kan naturligtvis ”solidarisera över” såväl högföretagsvinster som extraprofiterna 
så att de s.k. mindre bärkraftiga företagen betalar sina anställda hyggliga löner.

Alltså…. 
Statens företag lämnar SAF. 
Högst 2-åriga avtalsperioder. 
Kartellområdet för självständiga förhandlingar.
Den s.k. B-listan ersätts med reglerbar befordringsgång.
Ny och krympt löneplan för löneplansanställda med rättvisande krontalsregleringar.
Verklig företagsdemokrati införes.
Bibehållna pensioneringsperioder med sikte på en sänkning av den pensionsålder 
som ligger över 60 år.

Sedan må LO bedriva en lönepolitik som tvingar SAF till solidaritet mot sina 
lågbärkraftiga företag så att dessa få del av vinster och extravinster av de stora 
och bärkraftiga företagen.

Då kommer den s.k. solidariska lönepolitiken att ersättas av högvinstsolidaritet 
mellan SAF:s lågbärkraftiga och högbärkraftiga företag och därmed också öppna ökade 
möjligheter för låginkomsttagarna. Statsmakterna kan medverka till detta om bara 
viljan finns.