Gruvstrejken


57 dagar som skakade Sverige





















|Inledning
|Artikel 1
|Artikel 2
|Artikel 3
|Artikel 4
|Artikel 5
|Artikel 6
|Artikel 7
|Artikel 8
|Artikel 9
|Artikel 10
|Artikel 11
|Artikel 12
|Artikel 13
|Artikel 14
|Artikel 15
|Artikel 16
|Artikel 17
|Artikel 18
|Artikel 19
|Artikel 20
|Artikel 21
|Artikel 22

|Boktips
|Länkar
|Tack till!
GRUVSTREJKEN
40 ÅR 1969-2009


Artiklarna och bilderna som presenteras
på denna hemsida är hämtade från,
Norrskensflammans (Nfl) ”Strejk-special” om
inget annat uppges.

Strejk-specialen publicerades kort efter
strejkens slut.

Texten i artiklarna är nedskrivna på nytt,
men är autentiska med originalet.

Namnen på Norrskensflammans skribenter står
i anslutning till den artikel de är upphov till.


Elof Luspa - en av förgrundsgestalterna 
i strejkommittén
ELOF LUSPA TALAR UT:
– Strejken är ännu inte slut
Vi behöver fortsatt solidaritet 


TEXT: KARL STAF 

KIRUNA (Nfl) – Nej, nej, nej, ta inte fel. Vi säger inte att strejken är över. 
Arbetsnedläggelsen är för tillfället slut, men som jag ser det hänger det hela 
i luften. Och just därför, det vill jag betona, är vi i detta, i förhandlingarnas 
skede ännu starkare i behov av den strålande enhet som alla som en man uppvisade 
i det första skedet av kampen. Det gäller också solidariteten och stödet åt gruvarbetarna 
här i Malmfälten.

-	Med andra ord, kampen fortsätter…?
-	Ja, kampen är inte slut. Våra krav står vi orubbligt fast vid, 
	i dag ännu fastare då vi inte fick förhandla under den pågående 
	konflikten…

Elof Luspa, 51, kan man lätt ta miste på vid ett första sammanträffande. 
Bredskuldrad, undersätsig och ett godmodigt leende ständigt på lur i mungiporna. 
Men bedra er inte. Detta yttre döljer en orygglig beslutsamhet när saker och ting 
ställes på sin spets. Stubintråden sägs inte vara för lång hos Luspa…

-	Du har fått ord om dej att vara strejkkommitténs ankare, den mest 
	konsekventa…

Luspa skrattar underfundigt.

-	Näää, det stämmer inte. Många i vår strejkkommitté uppträdde lika fast 
	och konsekvent, vilket jag till min glädje och förvåning kunde iakttaga. 
	För mej var det inte svårt att agera efter en konsekvent linje. Det har 
	varit en norm för mitt liv som jag sökt följa, särskild då jag var 
	politiskt organiserad. Konsekvensen blev också därefter. Jag gick ur 
	partiet.

-	Vilket parti?

-	Jag var organiserad socialdemokrat från 1936 till 1950-51, men partiets 
	politik mot småbrukarna fick mej slutligen att inse att jag ingenting 
	hade att göra i det partiet. 

-	Men partilivet gav dej kanske erfarenheter, som kom till nytta under 
	gruvstrejken?

-	Ja, naturligtvis. Organisatorisk medvetenhet är en förutsättning för en 
	framgångsrik strejk. Men jag var ju också ordförande för Gruvtolvan. 
	Jag antar att det var därför jag blev invald i strejkkommittén. 

-	När började du i gruvan?


-	Första gången 1939 i Frejabolaget, fram till 1945. Och sedan, efter att 
	ha sysslat med bl.a. skogsjobb, började jag gruvarbetet igen i Kiruna 1953…

-	Är detta din första strejk? Vilken roll spelade boken Gruva?

-	Ja, detta är min första strejk överhuvudtaget. Den gav mej liksom alla 
	andra väldiga lärdomar. Sara Lidmans bok hade knappast någon del i 
	strejkens utbrott, men blev en väldig betydelse för solidaritetsrörelsen. 
	Allt vad hon skrev var riktigt. Vi gruvarbetare kände igen oss i boken. 
	Det är riktigt. Men till grund för strejken låg årtionden av de 
	missförhållanden hon skildrat. Den kunde lika gärna ha brutit ut långt 
	innan Sara besökte gruvorna. När gnistan väl slog ut tände den där för 
	bokstavligt talat en skogsbrand.

-	Vilka erfarenheter har strejken gett dej?

-	Allt för många för att jag ska kunna räkna upp dem, men först av allt 
	betydelsen av den enhet och samhörighet som skar igenom partitillhörighet 
	och livsåskådning. Den enhet och sammanhållning som både gruvarbetarna 
	och strejkkommittén uppvisade kommer att gå till historien. När strejken 
	väl kommit igång framträdde plötsligt pojkar som tidigare aldrig varit 
	politiskt intresserade och visade en underbar aktivitet, vilja 
	och organisationsförmåga, t. ex. Hultin, Svensson, Strålberg för att 
	nu nämna några. Detta var också en överraskning för mej.

Detta är utifrån denna ståndpunkt som vi gruvarbetare med ogillande betraktar 
varje försök att slå politiskt mynt av gruvstrejken när kampen pågår. 
Gruvarbetarna är själva i stånd att se och bedöma vem som helhjärtat har 
stött och stöder dem i kampen, vem som konsekvent uppträder på arbetarklassens 
sida…

-	Och vad tycker du att strejken har gett?

-	Låt mej först av allt säga att LO och förbundet gjorde ett lika ödesdigert
	misstag som LKAB att diktatoriskt kräva återgång till arbetet innan det 
	kunde bli tal om förhandlingar. Jag ska låta det vara osagt om detta 
	misstag kan repareras. Konsekvenserna gick utöver dom själva. I övrigt 
	har strejken gett ofantliga vinster åt arbetarna, inte bara i åtskilliga 
	miljoner i löneökningar, vilket t.o.m. arbetsköparna nödgats erkänna. 
	Vi vet också hur brått man fick att tillmötesgå våra arbetskamraters 
	krav i Aitik-gruvan. Utan vår strejk skulle bolaget aldrig ha gått med 
	på löneförhöjningar.

För vår del gäller det i första hand miljöfrågor och människovärdet. Men det 
börjar med lönefrågan, där 15 respektive 17 kr består som ett oåterkalleligt krav.

-	Men än så länge har ni inte så att säga kunnat skörda några direkta 
	frukter av er kamp…

-	Vi gick i täten och fick därmed påta oss de största bördorna. Så är det 
	alltid. Solidariteten är därför livsviktig för oss. Stödet får inte 
	avstanna. Vi behöver också en kampfond för morgondagen. Idag gällde det 
	oss gruvarbetare, i morgon kan det gälla andra yrkeskårer. I denna strejk 
	har människor i all partier, religiösa och andra stött gruvarbetarna och 
	för detta är vi djupt tacksamma. Kampen är som sagt emellertid inte slut 
	och vi vädjar om fortsatt stöd.

-	Både Arne Geijer och Kurt Nordgren har ju erkänt att strejken var 
	berättigad. Vore det inte rimligt om LO åtminstone i efterhand höll 
	gruvarbetarfamiljerna skadelösa?

-	Absolut. Det är ett krav som vi ställer, ty vi har med besvikelse sett 
	att varken LO, gruvarbetarförbundet eller Konsum gett ett öre till de 
	strejkande, medan däremot enskilda fackföreningar och politiska 
	organisationer visat en strålande solidaritet. För att nu inte nämna 
	de grandiosa solidaritetsaktionerna i våra grannländer, Finland, Norge 
	och särskilt Danmark. Denna solidaritet har haft stor betydelse för oss. 
	Den skar som sagt igenom all partitillhörighet.

-	Vad anser du om betydelsen facklig aktivitet?

-	Hade vi haft samma fackliga aktivitet som på Abel Hedqvists 
	och Gisle Perssons tid, så hade vi aldrig behövt stå i denna situation. 
	Den stora uppslutningen på strejkmötena och den hundraprocentiga 
	enigheten – det var en väldig överraskning för mej – visar betydelsen 
	av facklig aktivitet och att arbetarna är intresserade i fackliga möten, 
	som verkligen behandlar deras intressen och där de själva får ha ett ord 
	med i laget. Dessa mötesformer hoppas jag kommer bestå. 
	Och strejkkommittén kommer att ha en roll att spela, även i framtiden. 
	Det är på den vägen, genom medveten facklig aktivitet, som arbetarklassens 
	intressen kan tillvaratas. På kampens väg…