Gruvstrejken


57 dagar som skakade Sverige





















|Inledning
|Artikel 1
|Artikel 2
|Artikel 3
|Artikel 4
|Artikel 5
|Artikel 6
|Artikel 7
|Artikel 8
|Artikel 9
|Artikel 10
|Artikel 11
|Artikel 12
|Artikel 13
|Artikel 14
|Artikel 15
|Artikel 16
|Artikel 17
|Artikel 18
|Artikel 19
|Artikel 20
|Artikel 21
|Artikel 22

|Boktips
|Länkar
|Tack till!
GRUVSTREJKEN
40 ÅR 1969-2009


Artiklarna och bilderna som presenteras
på denna hemsida är hämtade från,
Norrskensflammans (Nfl) ”Strejk-special” om
inget annat uppges.

Strejk-specialen publicerades kort efter
strejkens slut.

Texten i artiklarna är nedskrivna på nytt,
men är autentiska med originalet.

Namnen på Norrskensflammans skribenter står
i anslutning till den artikel de är upphov till.


Demonstration i mörker 
som gav ljus över landet
Gruvstrejken nyttig för statsdriftens utveckling 

Av ALF LÖVENBORG


Strejken inom det statliga gruvbolaget inte bara ”skakade etablissemanget” utan den 
satte också ny fart på debatten om statsdriften som idé och metod. Från borgerligt 
håll insåg man omedelbart vilka gratischanser som här förelåg när det gällde att 
använda kritiken mot missförhållanden inom LKAB, för egna syften, nämligen att 
diskreditera statsdriften. Det skrevs spaltkilometer i borgerlig press och även 
om det kunde ligga ärlig indignation och ett positivt ställningstagande för de 
strejkande från många enskilda skribenters sida, måste man också se agerandet 
i den borgerliga pressen som bakgrunden av dess ständigt pågående kampanj mot 
statsdriften över huvud taget. 

Medan journalisterna på nyhetsplats fick stort utrymme för skildra missförhållanden 
inom LKAB och gruvarbetarnas kamp, användes ledarsidorna för att framhäva den privata 
företagsamhetens överlägsenhet gentemot den statliga. På det sättet kommer gruvstrejken 
och förhållandena inom statsdriftens ram att användas av de borgerliga under hela den 
kommande valrörelsen. Rent sakligt kan kritiken vara riktig, men när man vet att 
missförhållanden inom den privata sektorn av samma kretsar aldrig använts för att 
döma ut privatkapitalismen – ja då sticker bockfoten sannerligen fram.

Regeringen – vars ansvar för förhållandena inom statsföretagen aldrig kan bortresoneras 
– har serverat statsdriftens principiella motståndare argument på en silverbricka och 
man kan vara säker på att folk på den kanten maximalt och demagogiskt kommer att 
utnyttja de givna möjligheterna. Det är därför viktigt att den radikala arbetarrörelsen 
avslöjar demagogin och hyckleriet, men också klarlägger den positiva roll som 
statsdriften trots allt har och i ännu högre grad skulle kunna få även under 
kapitalistiska förhållanden. Lyckas man däremot inte så finns det risk för att 
statsdriftens motståndare vinner terräng.

Det är därför viktigt att i första hand fastställa att missförhållanden av exempelvis 
det slag som uppdagats inom LKAB, inte behöver vara något karakteristiskt för 
statsdriften, inte ens under nuvarande samhällstyp. Det kan inte vara nödvändigt 
med de lönemässiga orättvisor som konstaterats, favoriseringen av tjänstemän, bristerna 
i hälsovården och arbetarskyddet, arbetsledningens knektmentalitet, rovdriften med 
människor o.s.v. Samma negativa företeelser har också uppdagats inom andra statsföretag. 
Allt detta hämmar statsdriftens utveckling, förstör dess attraktionskraft och ger 
motståndarna ständiga argument i den ideologiskt betingade kampen mot statliga företag.

Till socialdemokratins försummelser hör utan tvekan att man i stor utsträckning lagt 
ledningen av statsdriften i händerna på människor som tänker borgerligt, som av naturliga 
skäl inte har någon tilltro till statsdrift eller rent av är fientligt inställd till 
densamma.

Ett av de värsta exemplen är ju Norrbottens Järnverk som under många år fick dras med 
en styrelseordförande som dels var borgerlig riksdagsman och dels också själv hade 
betydande ekonomiska engagemang i privat järnverksdrift.
 
Det var under den tiden som det statliga järnverket påtvingades ett avtal som innebar 
att de privata järnbruken av NJA fick en subvention på minst 30 miljoner kronor. 
NJA tvingades nämligen att sälja tackjärn till de privata järnbruken för ett pris 
som låg långt under det man annars hade kunnat få ut. De talrika exemplen på hur man 
lyckats hålla tillbaka NJA:s utveckling till förmån för de privata i samma bransch 
och det ständiga manipulerandet kring företaget skulle kunna fylla tjocka böcker. Att 
sådant har gått lättare med borgerligt tänkande människor i toppen är ganska självklart.

Lika säkert kan man fastställa att hela den högre tjänstemannakåren inom LKAB består 
av folk som står till höger i politiken och det är lika givet att detta faktum spelar 
sin roll för en lång rad av missförhållanden som uppdagats.

I sammanhanget kan man knappast gå förbi den horribla utnämningen av högerpartiets förre 
partisekreterare, till verkställande direktör i det statliga förvaltningsbolag som skall 
leda och samordna den statliga företagsamheten i dess helhet. Under sådana förhållanden 
kan det naturligtvis inte bli som det skall bli inom statsföretagen. Ledningen ligger i 
stor utsträckning i händerna på folk som hyllar tesen om privatkapitalets överlägsenhet 
och som i sitt förhållande till arbetarklassen, medvetet eller omedvetet, behärskas av 
den gamla arbetsgivarmentaliteten. För att andan skall kunna bli bättre i statsföretagen 
är det nödvändigt att gamla och förstockade borgare ersätts med folk som tror på 
statsdriften och är besjälad av en ärlig vilja att utveckla denna och som vill skapa 
en demokratisk anda inom de företag som staten äger.

Vi hyser visserligen inga illusioner om att exempelvis en kommunist under den närmaste 
framtiden skulle kunna bli påtänkt för någon nyckelposition inom den statliga 
företagssektorn, men det finns folk inom socialdemokratins egna led som uppenbarligen 
vill göra något för att utveckla statsdriften. Nog vore väl en Hans Hagnell bättre än 
en Gunnar Swärd? Bara för att ta ett exempel.

Därför ut med statsdriftens motståndare ur statsföretagen. Det måste ses som ett av 
bidragen för att göra dessa företag bättre ur demokratisk synpunkt 
och konkurrenskraftigare på det ekonomiska.

Missförhållandena inom statsdriften måste rättas till och kampen för dess utveckling 
gå vidare. För exempelvis Norrland är detta under nuvarande kapitalistiska förhållanden 
ett alternativ till fortsatt avfolkning och ökande arbetslöshet. Utan de statsföretag 
vi redan har skulle ännu större delar av Norrbotten legat öde. Kampen för en utbyggd 
statsdrift måste gå vidare om Norrland skall kunna räddas. Klart är också att statsdrift 
kan bryta privatkapitalets monopolvälde på vissa områden. Det är en fråga om vilja 
och mod att ta de politiska beslut som måste till. Socialdemokratin har emellertid 
hitintills varit alltför ängslig och undfallande och därför måste påtryckningarna 
fortsätta och öka i intensitet.  

Statsdriften kan utan tvekan ha en stor progressiv betydelse även under kapitalistiska 
förhållanden även om det givetvis klart måste sägas ut att den under kapitalismen aldrig 
kan lösa de grundläggande problemen. Otrygghet kommer att finnas kvar, den ekonomiska 
demokratin uppnås inte genom en viss omfattning av statsdrift i ett kapitalistiskt 
samhälle. Den enda, för folken riktiga lösningen kan bara åstadkommas genom 
socialismens införande då människornas och samhällets behov blir avgörande 
för all ekonomisk planering. 

Är det då riktigt att kämpa för en utbyggnad av statsdriften när man ändock vet att 
de avgörande problemen kvarstår? Svaret måste vara ja.

Under nuvarande skede är det nödvändigt att befrämja en sådan utveckling om man 
över huvud taget skall kunna tänka sig att lösa några norrlandsproblem 
och sådant tycks nu för tiden finnas även utanför Norrland. Erfarenheten har redan 
klargjort att man från privatkapitalistiskt håll inte kan förvänta sig de initiativ 
som erfordras för att hindra hela landsdelars ödeläggelse.

Att man under nuvarande skede av kapitalismen slåss för utbyggnad av den statliga 
företagsamheten behöver inte och får inte innebära att man inte ser nödvändigheten 
av det socialistiska samhällssystemet som det enda verkliga alternativet för trygghet 
och verklig demokrati. Men den revolutionära kampens erfarenheter har bl.a. lärt att 
man får flytta fram positionerna allt eftersom de gynnsamma förutsättningarna uppstår. 

Under nuvarande förhållanden står inte socialismens införande överst på dagordningen 
utan det gäller att slåss för det som nu är möjligt och realistiskt. En växande 
folkopinion ser i en utbyggnad av statsdriften ett möjligt och realistiskt alternativ 
till avfolkning och arbetslöshet. 

För varje socialistiskt tänkande människa gäller det därför att befrämja denna opinion 
och hjälpa till att skapa det tryck som behövs för att bygga ut statsdriften i vårt land. 
Den kan även under kapitalistiska förhållanden spela en progressiv roll, men gruvstrejken 
har visat att statsdriften nu måste genomgå en reningsprocess om den skall bli attraktiv 
för människorna och därmed också få möjlighet att spela en växande roll i vårt samhälle. 
Gruvstrejken kommer att bidra till att mycket av det unkna sopas bort och därmed skapas 
också ökade förutsättningar för statsdriftens utveckling i vårt land.