Gruvstrejken


57 dagar som skakade Sverige





















|Inledning
|Artikel 1
|Artikel 2
|Artikel 3
|Artikel 4
|Artikel 5
|Artikel 6
|Artikel 7
|Artikel 8
|Artikel 9
|Artikel 10
|Artikel 11
|Artikel 12
|Artikel 13
|Artikel 14
|Artikel 15
|Artikel 16
|Artikel 17
|Artikel 18
|Artikel 19
|Artikel 20
|Artikel 21
|Artikel 22

|Boktips
|Länkar
|Tack till!
GRUVSTREJKEN
40 ÅR 1969-2009


Artiklarna och bilderna som presenteras
på denna hemsida är hämtade från,
Norrskensflammans (Nfl) ”Strejk-special” om
inget annat uppges.

Strejk-specialen publicerades kort efter
strejkens slut.

Texten i artiklarna är nedskrivna på nytt,
men är autentiska med originalet.

Namnen på Norrskensflammans skribenter står
i anslutning till den artikel de är upphov till.


"Vänd Hem! Tänk på era arbetskamrater!"
En av de första åtgärderna var att sätta 
upp det här anslaget intill utfarten till 
gruvan i Kiruna. Det var egentligen 
obehövligt. Strejkbrytarna utgjorde 
inget problem.
57 DAGAR som skakade hela etablissemanget 

STREJKDAGBOK AV KOLARN HENRIKSSON 

Norrskensflammans Kolarn Henriksson har följt den 57 dagar långa strejken i alla dess 
faser, från den första strejkdagen tills den dag arbetet återupptogs. I vidstående 
artikel redogör redaktör Henriksson för händelseutvecklingen dag för dag. 
En strejkdagbok om man så vill.

– Jag vill dock betona att gruvarbetarnas kamp ingalunda är slutförd i och med 
att arbetet har återupptagits, framhåller redaktör Henriksson och fortsätter:
– Det var inga tomma ord när strejkledningen under starkt bifall på det senaste 
stormötet i Malmberget, deklarerade att kampen inte är slut. Den har bara ändrat form. 
Nu förs den inte längre genom arbetsnedläggelse. Nu förs den vid förhandlingsbordet, 
fastslogs det och man deklarerade att man inte stod främmande inför tanken att – om 
det skulle bli nödvändigt – sätta kraft bakom kraven genom nya strejkaktioner.

Det gick bara 7-8 timmar innan arbetarna vid mekaniska verkstaden i Malmberget gav 
belägg för att deklarationen inte bara var tomma ord. Den gången fick LKAB-förvaltningen 
krypa till korset. Det kommer de att få göra flera gånger, framhåller redaktör 
Henriksson innan han överlämnar sin dagbok till läsekretsen.

9 december
En kall mörk och ruggig vintermorgon. Precis som det brukar vara så här dagarna före 
Lucia. Men gruvarbetarna i norr har annat i tankarna än det traditionella larvet kring 
”ljusbringerskan”. I veckor, månader och år har missnöjet jäst bland de LKAB-anställda. 
Det nya avtalet, som tillämpats sedan drygt en månad, har för många medfört 
lönereduceringar. Hetsen och otrivseln i jobbet har ökat varje dag. Nu är måttet rågat. 
Explosionen kommer.

37 man på verkstan i Svappavaara sätter sej. De bara sitter. Ryktet om de 37:s aktion 
går som en löpeld kring samtliga arbetsplatser. Efter en timme eller två, sitter hela 
förmiddags- och dagskiftet.

Nyheten kablas ut över landet. Fackföreningsledningen, liksom förvaltningsledningen, 
sitter i SAF:s lokaler på Blasieholmen i Stockholm och förhandlar om 1970 års avtal.
Det blir snabbt uppbrott. Alla störtar mor centralen eller Arlanda.
Fackföreningen skyndar sig naturligtvis att ta avstånd från den ”vilda” – ett ord 
som sen kommer att upprepas tusen och en gånger – strejken.

Disponent Torsten Göransson deklarerar:

– Inga förhandlingar under pågående strejk!

Den skivan kommer sen att spelas upp minst 50 dagar i rad. Ofta fem och tio gånger om 
dygnet. Ändå är den byggd på en ren och skär lögn. Det finns nämligen inga lagar som 
förbjuder förhandlingar under konflikt eller konflikthot. Men lögn och bluff har alltid 
varit arbetsköparnas vapen i såna här konflikter…

10 december
Men nu börjar det verkliga allvaret. Svappavaara-arbetarnas aktion väcker genklang hos 
övriga LKAB-anställda. I Kiruna sätter sej 400 verkstadsjobbare. Ryktet sprider sej. 
På några timmar har det trallat tyst i hela Kiruna-gruvan.

I Malmberget pågår ännu jobbet. Men missnöjet pyr. Ingen tvekan; jobbarna i Malmberget 
kommer att följa exemplen från Svappavaara och Kiruna. 

11 december
Alldeles riktigt. Jobbarna i Malmberget sätter sej mangrant. Innan lunchdags är 
arbetsnedläggelsen total vid samtliga tre LKAB-förvaltningar. 4800 gruvarbetare har 
tagit upp kampen mot en mäktig – men inte oövervinnerlig – motståndare, som bl. a. har 
landets mest reaktionära och arbetarfientliga organisation; 
Svenska arbetsgivareföreningen, bakom sej.

I Kiruna hålls det första stormötet. En strejkkommitté på 12 personer tillsätts. 
Sara Lidman har åkt upp till Kiruna för TV 2:s räkning. Hon kliver upp i talarstolen 
och möts med ovationsartat bifall när hon meddelar att hon som grundplåt i strejkkassan 
överlämnar honoraret på nyutgåvan av Gruva, beräknat till 10 000 kr.

Hon får sparken från TV och kritiken mot henne uteblir inte i arbetsköparnas pressorgan.

På mötet kräver man bl.a. förvaltningschefens avgång.  


Sara Lidman

12 december
Den här dan vänds intresset mot Malmberget.
Gruvfyran utlyser ett möte i Folkets hus. Samtidigt går ett rykte om att någon kallat 
till strejkmötet i Sporthallen. Ryktet bekräftas av ett meddelande i Folkets hus foajé. 
Båda mötena är utlysta till kl. 18. Fyrans möte samlar 80 personer. Stormötet i 
Sporthallen 1 500.

De strejkande i Malmberget följer Kirunaarbetarnas exempel. En strejkkommitté på nio 
personer väljs. Många av oss hör för första gången namn som Johnny Nilsson, 
Harry Isaksson, Östen Öhlund men också några i fackligt sammanhang välbeprövade, 
som Nisse Nylander, Emil Isaksson, Henry Lövgren m fl. 

I Malmberget nöjer man sig inte med att kräva förvaltningschefens avgång utan där reser 
man kravet på envoyé Arne Lundbergs avgång.

13 december
Luciadagen är bistert kall. I både Kiruna och Malmberget anordnas på eftermiddagen 
protestdemonstrationer. Uppslutningen är stor; 3 000 i Kiruna och 2 500 i Malmberget. 
Paroller som: ”Vi kräver människovärdet tillbaka”, ”bort med herre-hund-mentaliteten”, 
”Lundberg: avgå”, dominerade protestmarscherna. Kravet på ”vojens” avgång accentueras 
ytterligare på mötet.

Förbundsledningen i Grängesberg som från början intar samma negativa attityd till de 
strejkande som LKAB, tvingas till reträtt. T f förbundsordförande Bernt Nilsson finner 
för gott att inbjuda strejkkommittéerna till överläggningar.

14 december
Söndag: I Kiruna hålls ett stort strejkmöte. Den obrutna enigheten manifesteras 
ytterligare. Det börjar gå upp för LKAB att det verkligen gäller allvar. Man frångår 
sin halsstarriga attityd och inbjuder till överläggningar.

15 december
Stort strejkmöte i Malmberget. 2000 personer, där inslaget av gruvarbetarhustrurna är 
markant, beslutar enhälligt att strejkaktionen ska samordnas med Kiruna och Svappavaara. 
Det fastslås att strejken går utanför alla partipolitiska gränser.

Me nu börjar förbundsledningen att agera på egen hand. Förbundsombudsmannen 
Allan Viklund deklarerar på en presskonferens att förbundet tagit tillbaka inviten 
om samarbete med strejkledningen. Förhållandet strejkande – förbundet skärps. 

Förbundet inleder centrala förhandlingar om Svappavaarakonflikten över huvudet på 
arbetarna. Borta är nu bl. a. talet om att förhandlingar inte kan ske under pågående 
konflikt.

16 december
I Kiruna hålls en demonstration i bitande kyla. Den samlar 4 000 deltagare. 
Uppslutningen i stadshuset är om möjligt ännu större.

Elof Luspa ställer frågan: Ska förhandlingarna ske i Kiruna? 
Svaret blir ett 4 000-hövdat ja.  

Han ställer också frågan: Ska förhandlingarna ske i Stockholm?
Från lika många strupar kommer ett lika kraftigt nej.

De strejkande beslutar enhälligt att Ture Rantatalo ska vara förhandlingsledare.

Förbundspamparna får sej ordentligt på skallen. Om Bernt Nilsson och Allan Wiklund får 
man bl.a. veta att dom inte alltid är så klara i knoppen.

17 december
I Kiruna anordnar Gruvtolvan ett möte. Uppslutningen är mycket stor. Ombudsman 
Allan Wiklund får det bestämda rådet att packa trunken och omedelbart resa hem.

MRA-frälste Per Idestam – den ende strejkbrytaren – ställer sig i talarstolen 
och kritiserar strejkkommittén. Han blir utbuad. Dan efter blir han i vissa pressorgan 
beundrad och ges epitetet ”Kirunas modigaste man”.

Från hela landet inströmmar sympatibevisen. På NJA planerar man en stor stödaktion.

18 december
Nya strejkmöten i Svappavaara och Malmberget. På den senare platsen uppträder samhällets 
kyrkoherde Martin Ågren och deklarerar att han står på de strejkandes sida.

I Svappavaara ställer Elof Luspa frågan:
– Om det blir en uppgörelse i Stockholm vill ni då återgå till jobbet?
Svaret blir ett rungande nej!

LO-ordförande Arne Geijer gör ett märkligt uttalande. Han säjer sej ha varit väl 
medveten om förhållandena inom LKAB. Han säjer att gruvarbetarna har fackföreningens 
fulla stöd men naturligtvis passar han på att ta avstånd från den ”vilda” strejken. 
SAF får sej också en avhyvling. Geijer påstår att SAF missbrukar fredsplikten.

Innan dagen är slut kommer meddelandet om att förhandlingarna om primärkonflikten i 
Svappavaara är slutförda.


Flera väggar i sporthallens foajé kläddes med 
sympatitelegram från hela landet


19 december
Gruvförbundet utlyser ett fackföreningsmöte i Svappavaara till efterföljande dag. 
Svappavaara-arbetarna deklarerar utan omsvep att de under inga förhållanden kommer 
att acceptera den uppgörelse som Bernt Nilsson och hans adjutanter träffat över deras 
huvuden.

Från kyrkligt håll meddelas att söndagens kollekt i flertalet av stiftets kyrkor ska 
tillfalla de strejkandes familjer.

20 december
Lördan är en mellandag. Centrala strejkkommittén sammanträder och diskuterar situationen. 
Solidaritetsrörelsen växer lavinartat.

21 december
Det är 30 grader kallt. Allt intresse koncentreras till fackföreningsmötet i Svappavaara. 
Församlingsgården är fullpackad. Bernt Nilsson verkar vara en bruten man. Lågmält 
redogör han för den preliminära överenskommelsen. När han tystnat, reser sej en arbetare 
och frågar: 
– Har dessa förhandlingar förts i strid med SAF:s stadgar?
– Ja säjer Bernt Nilsson.
– Fortsätt då att förhandla, replikerar arbetaren blixtsnabbt.

Avtalsförslaget avvisas enhälligt. Det är bara fem styrelseledamöter som röstar ja.

Samma dag utmärker sig maoisterna genom att utlysa ett stormöte i Malmberget. 
Uppslutningen blir mager. Sju personer, därav ingen gruvjobbare.

22 december
I dag diskuterar man det utspel som en viss hr Tengroth i Göteborg har gjort. Tengroth 
har förklarat att han sitter inne med ovedersägliga bevis för att det är de ”förhärdade” 
kommunisterna som står bakom strejken.

Både LO:s andre ordförande Kurt Nordgren och AB Statsföretags blivande chef 
Sven Göran Olhede dyker upp i Kiruna. Den sistnämndes besök hyschas ned.

I Malmberget hålls ett nytt strejkmöte. Elof Luspa är huvudtalare. Mötet ger belägg för 
att sammanhållningen är kompakt.

De strejkande uppmanas att ta julledigt.

23-28 december
Uppmaningen om julledighet efterföljs. Några av strejkkommitténs ledamöter drabbas 
av Hong-Kong-influensan.

29 december
Strejkkommittéerna återupptar sitt arbete. Tanken på en 27-mannadelegation börjar ta form. 
Arbetarna har enhälligt krävt att Ture Rantatalo ska vara förhandlingsledare. Men hur 
kommer förbundet att reagera?

30 december
27-mannadelegationen blir klar. Frågan om förhandlingsledare skjuts åt sidan. Det behövs 
ingen sådan om man för öppna förhandlingar, säger Hilding Lindström, Strejkkommitténs 
talesman.

I kommittén saknas riksdagsman Karl-Erik Häll, vilket säkerligen har sina randiga skäl 
och rutiga orsaker.

31 december
Nyårsafton. Ljusen i strejkkommitténs expedition släcks redan vid 14-tiden. Man bereder 
sej för att fira nyår. De strejkande går hem, försänkta i tankar på vad 1970 kommer att 
ha i sitt sköte.

1 januari
De första angreppen på en av strejkens centralgestalter Elof Luspa, sätts in. Han 
beskylls i en tidning för att spela ”strejkpoker”.

Syftet är uppenbart: man vill slå in en kil i den obrutna strejkfronten.

2 januari
Nu börjar förbundsledningens skumma rävspel. Nu kräver man helt plötsligt att samtliga 
tre fackföreningsstyrelser ska vara representerade i kommittén. Men den hårt 
komprometterade Lars Lindström, ordförande för 135:an i Svappavaara vill arbetarna 
inte ha med.

3 januari
Mellandag. Tämligen låsta positioner.

4 januari
Förbundsledningen böjer sej för trycket, Lars Lindström offras. 27-mannadelegationen klar.

5 januari
Trettondagen. Tämligen händelselös. Utåt sett. Men visst jobbas det bakom kulisserna.

6 januari
Gruvtolvans ombudsman Carl Erik Rehnqvist gör sej totalt omöjlig. Förbundet finner för 
gott att också offra honom. I den situationen har förbundet varit med på att inte hålla 
på kravet att ombudsmannen ska vara förhandlingsledare. 

Förbundet utser sin ombudsman Anders Stendalen som ersättare för den utsparkade Rehnqvist.
Nu gör förbundet en kovändning. Man dekreterar att Stendalen ska vara förhandlingsledare.

7 januari
På eftermiddan träffas 27-mannadelegationen och LKAB-delegationen i 11:e våningen 
i LKAB-skrapan. De första samtalen inleds, LKAB framhärdar: 
– Inga förhandlingar innan arbetet återupptas.

Från 50 Grängesbergsarbetare kommer ett telegram där man gratulerar till utrensningen 
av Rehnqvist. Vi känner honom, säjs det i telegrammet.

8 januari
Samtalen fortsätter på morgonen. Men efter en dryg timme kommer meddelandet: Samtalen 
brutna. LKAB kräver återgång till arbetet.

Svaret kommer redan samma kväll. På utomordentligt välbesökta stormöten i såväl Malmberget
som Kiruna deklarerar arbetarna enhälligt att de kommer att fortsätta strejken. 

– Bolaget har sått vind, men kommer att få skörda storm.

Samtidigt visar förbundsledningen sitt verkliga ansikte. Anders Stendalen deklarerar: 
Fackets sex representanter har utgått ur delegationen. Avdelningsrepresentanterna är 
beredda att föra förhandlingar i egen regi.

9 januari
Såväl Gruvfyran, som Gruvtolvan kallar till extra möten. 
I Kiruna möts Stendalen av kraftiga buanden, då han uppmanar de strejkande att återgå 
till jobbet. Gruvfyrans ordförande Ivar Hermansson deklarerar att Stendalens yttrande 
får stå för hans egen räkning.

Mötet i Malmberget beslutar att sända ett telegram till regeringen där man kräver att 
LKAB ska lämna SAF.

10 januari
C H Hermansson framhåller i sitt tal till riksdagsgruppen att ett viktigt krav från 
Vpk:s riksdagsgrupp är att LKAB ska lämna SAF.

I Köpenhamn sätter man igång med en stor insamlingsaktion för de strejkande.

11 januari
Henning Sjöström – stjärnadvokaten från Stockholm – dyker upp i Kiruna. Han har på eget 
initiativ kommit upp och erbjuder de strejkande sina tjänster. Utan några kostnader.

12 januari
I dag betalas det första strejkunderstödet ut. De strejkande får 400 kr var.
I en kommentar till de ytterst få röster för återgång som höjdes vid Kirunamötet på 
fredagskvällen betecknar Nfl dessa inlägg som ”ynkliga råttpip i den mäktiga kampkören”.


Det första strejkstödet - 400 kr - utbetalas.

13 januari
27-mannadelegationen sammanträder hela dan. Sent på kvällen meddelar Anders Stendalen 
att man inte kunnat uppnå enighet på ”vissa punkter”. Nfl utgår ifrån att dessa 
”vissa punkter” gäller vem som ska leda förhandlingarna.

14 januari
Nfl får rätt. Stendalen och Co. har – på order av förbundspåvarna i Grängesberg – gjort 
en kovändning och kräver nu att Stendalen ska leda kommande förhandlingar.

Nu träder Ivar Hermansson fram. Han deklarerar att efter allt som hänt, så har han 
beslutat sej för att gå över till strejklägret. Men, betonar han, det betyder inte att 
jag lämnar ordförandeskapet i Fyran.

Nya strejkmöten både i Kiruna och Malmberget avlivar myterna om brytningen i strejklägret. 
AB-gänget får en ordentligt skrapa för sina lögnaktiga skriverier.

I Malmberget delar SAP ut ett flygblad som väcker avsky hos de strejkande. 

15 januari
Nu träder stadsfullmäktiges ordförande Rolf Dahlström in på arenan. Han föreslår 
att 27-mannadelegationen ska ledas av en kvartett; Stendalen, LO-Nordgren, 
Ture Rantatalo och Johnny Nilsson.

Centrala strejkkommittén röstar ned förslaget. Gunnar Harnesk föreslår i stället att 
strejkkommittén ska kräva att få tala med LKAB-styret.

Man beslutar att ställa förslagen till omröstning på möten efterföljande dag.
16 januari
Omröstningen genomförs. Resultatet blir att det dahlströmska kvartettförslaget röstas ned. 
Det får 999 röster mot 1530 för Harnesk förslag. Det understryks kraftigt att 
omröstningsresultatet ingalunda får tolkas så att strejkfronten skulle vara bruten. 
De båda förslagen utesluter inte varann utan är tvärtom mycket förenliga.

17 januari
LKAB-styrelsens ordförande Per Åsbrink deklarerar i radio och TV att han inte kommer 
att åka upp till Kiruna, trots att arbetarna har krävt det. Han får naturligtvis 
instämmande av LKAB-chefen Arne Lundberg.

18 januari
Samtidigt gör kommittéledamoten Atle Lans ett eget utspel, som är till uppenbar skada 
för de strejkande. Han föreslår nämligen att Kiruna och Svappavaara ska gå en egen väg 
och lämna kamraterna i Malmberget utanför. Kritiken uteblir inte.

19 januari
Lans medger att hans uttalande varit förhastat och illa genomtänkt. Centrala 
strejkkommittén sitter i förhandlingar hela dan. Rolf Dahlström dyker på nytt upp 
i strejkhögkvarteret, men blir inte insläppt. Fortfarande vidhåller de strejkande 
kravet på samtal med LKAB-höjdarna.

– Det finns väl för hundra gubbar ingen lag som förbjuder människor att tala med varann, 
framhåller strejkkommitténs ordförande Johnny Nilsson.

20 januari
Samtalen inom centrala strejkledningen fortsätter. Nu koncentrerar man allt intresse 
på att lappa ihop 27-mannadelegationen som spruckit genom förbundsledningens dekret 
om att Anders Stendalen ska leda förhandlingarna. 

Strejkledningen framhåller att det inte behövs någon förhandlingsledare eftersom man 
gått in för öppna förhandlingar.

21 januari
Förbundsledningen tvingas till reträtt. Man frångår kraven på Stendalen som 
förhandlingsledare. Strejkledningen enas om att inbjuda Kurt Nordgren att delta 
som observatör och rådgivare vid de kommande samtalen med LKAB.

22 januari
Vid middagstid sammanträder centrala strejkledningen med representanter för 
fackföreningen. 27-mannadelegationen, förstärkt med Kurt Nordgren, återupprättas.

23 januari
Kurt Nordgren kommer till Kiruna. 27-mannadelegationen sammanträder och man hoppas 
kunna inleda samtal med LKAB endera dagen.


24 januari
Klart för samtal med LKAB. LKAB:s tekniske direktör Hans Nordmark kommer till Kiruna.

25 januari
Det blir klart att samtalen med LKAB kommer till stånd efterföljande dag. 
Envoyé Lundberg kommer till Kiruna. Han gör ett mycket dåligt utspel. Planet 
hinner knappast ta mark innan han drar upp den utnötta skivan: Inga samtal eller 
förhandlingar innan de strejkande återupptagit arbetet.

26 januari
På eftermiddagen inleds samtalen mellan de bägge delegationerna. Arbetstagarparten 
överlämnar sin kravlista. Samtalen ajourneras till nästa dag.

27 januari
Samtalen återupptas kl 10. LKAB-chefen betecknar arbetstagarnas krav som fullkomligt 
orealistiska. Vojen använder sej av en mycket billig bolagsadvokatyr. Bl. a. tar han 
biltäthet och TV-innehav som ex. på att ”gruvarbetarna inte kan ha det så dåligt”.


Här är en delbild av samlingen till en 
protestdemonstration i Kiruna.

28 januari
Delegationerna sitter hela dan i intensiva förhandlingar. Informationerna är ytterst 
knapphändiga. Det sipprar ut uppgifter om att vojen ev. skulle vara beredd att ställa 
upp på medlemsmöten. Man har enats om att ajournera förhandlingarna till kl 13 
efterföljande dag. Det är inte svårt att gissa att LKAB kommit med något bud som 
arbetstagardelegationen vill diskutera i lugn och ro.

29 januari
Efter ett par timmars ”sittning” kommer parterna ut och meddelar att man enats om att 
låta arbetarna ta ställning till det bud, som LKAB-delegationen lämnat. Stormöten i 
fackets regi ska ordnas efterföljande dag i Kiruna och dan efter i Malmberget.

30 januari
Fredagen går åt för att förbereda stormötena. Envoyén ger en presskonferens där han 
vidhåller kravet på att arbetarna ska återgå till jobbet innan några reella förhandlingar 
kommer till stånd. 

Han pressas hårt på frågan om han fortfarande vidhåller sin uppfattning att det finns 
lagar som förbjuder arbetsköpare att uppta förhandlingar under pågående strejk. Han 
svänger sej på gammalt bolagsmanér och levererar följande kostliga svar: 

– Det finns väl ingen lag som ålägger oss att förhandla under pågående strejk.

31 januari
Stormöte i Kiruna. Stor uppslutning. Vojen rusar in genom horden av pressfotografer 
och journalister. Dörrarna sluts. 

Efter en dryg halvtimme rusar envoyén och hans adjutanter ut och sätter sig i bilen. 
Det kommer rapporter om att det är stormigt i möteslokalen. Mötet håller på att urarta.
Arbetarna har blivit utlovade att vojen ska svara på frågor, men han rusar därifrån 
sen han gjort sina s.k. förtydliganden.  

Vid en presskonferens på kvällen hävdar han att det hela berott på ett stort misstag.

1 februari
Möte i Malmberget. På trappan till sporthallen har 40-talet gruvarbetarhustrur ställt 
sej med plakat i händerna. På en del står det: Mänskligare förhållanden åt våra män. 
På andra: Katten har kommit – mössen till motvärn, etc.

Ett par minuter före utsatt tid kommer Lundberg. Han omringas snabbt av 
gruvarbetarfruarna. Kastar en förstulen blick på plakaten och rusar in. 

Mötet har inte pågått mer än ett par minuter förrän den första insidesrapporten vet 
berätta att vojen utsatts för buanden redan efter 45 sekunder. Han hade nämligen 
inlett sitt anförande med att påstå att malmbergsgruvorna egentligen inte bar sej. 
Det gick med förlust. Då buades det.

Röstsammanräkningen senare på kvällen blir dramatisk. Det visar sej att en knapp 
majoritet – 68 röster – uttalat sej för fortsatt strejk.

27-mannadelegationen sammankallades. Det hela slutade med att man med 13 röster mot 
12 beslutat uppmana de strejkande att återgå till arbetet omedelbart

Förvirringen blev stor sen nyheten blev känd genom radio och TV. Förbittringen bland 
arbetarna var mycket stor. Det fälldes många hårda omdömen om 
27-mannadelegationsmajoriteten.

2 februari
Något tjogtal arbetare åtlydde uppmaningen om återgång. Många vände dock tillbaka sen 
de fick situationen klar för sej. 

27-mannadelegationen samlas åter i Kiruna. Nu beslutar man enhälligt att annullera 
söndagskvällens beslut att uppmana till återgång. Nya stormöten hålls i Kiruna 
och Malmberget. Mötena blir en mäktig manifestation för fortsatt enighet. En för alla 
och alla för en blir huvudparollen.

3 februari
27-mannadelegationen fortsätter nu samtalen i Kiruna. Strax efter kl 12 kommer 
Ture Rantatalo ut och meddelar att delegationen enhälligt beslutat att rekommendera 
återgång till arbetet.

I Malmberget hölls ett nytt stormöte. Strejkkommittén rapporterar och motiverar åtgärden.
Enhälligt beslutar man att åtlyda rekommendationen. Men man understryker i inlägg efter 
inlägg att återgången inte får fattas som att kampen skulle vara slutförd.

– Kampen är ingalunda slut. Det är bara det, att den nu ändrat karaktär. Nu förs den 
kring förhandlingsbordet. Ska resultatet bli bra, så måste enheten vidmakthållas, 
deklarerar strejkledningen.

4 februari
Strejkledningens uppmaning hörsammas till 100 procent. Arbetarna återgår till jobbet. 
Men friktionsfritt går det inte. På mekaniska verkstan i Malmberget exploderar det 
omedelbart. 

Trots att Fyrans ordförande Ivar Hermansson redan kvällen innan tagit kontakt med LKAB:s 
personalavdelning och varnat för UMS-tillämpningen. Men LKAB lyssnar inte på det örat.
Och vad händer? Jo, gubbarna förklarar att här blir det inget jobba av, om förvaltningen 
envisas med att behålla UMS-ackorden. Den kulan visste var den tog. LKAB-herrarna fick 
kvickt på sej överdragskläder och hjälmar och sen bar det av i ilfart 
till mekaniska verkstaden.

Det blev förhandlingar på stubben och efter ett par timmar hade LKAB gått med på att de 
jobbare, som inte så önskade skulle slippa stämpla in tiden på UMS-korten.

Det där med ”frivilligheten” var onödigt. Samtliga på mekaniska verkstan förklarade 
omedelbart att de inte tänkte stämpla in tiden på UMS-korten. 

Efter fem timmar var arbetet igång.

LKAB hade lärt sej en läxa. Får man hoppas.


3.000-4.000 gruvarbetare och deras familjer deltog i stormötena som utgjorde mäktiga manifestationer för enhet och kampanda vid ett av de många stormötena i Kiruna stadshus.